ThisGirl

Trode inte kvällen skulle bli jobbig, efter en finfin kväll på O´Learys trode jag att resten av kvällen skulle bli bra.. 

Vet inte vad som hände men ett bråk bröt ut mellan Mamma och Kristian igen.

Jag tycker inte att jag ska behöva va med om det här, dag in och dag ut får jag höra dom skrika och klaga på varandra.

Dom låter mig få höra allt och visar ingen hänsyn, jag har mina egna problem varför ska jag då behöva höra deras? 

Dom borde förstå att jag inte kan göra något åt saken i alla fall, jag kan ju knappt lösa mina egna problem och mina jobbiga stunder.

Ska jag lösa min mammas problem samtidigt som jag försöker lösa och förstå mina egna ? 

Efter att ha suttit länge länge och funderat på vad man skulle hitta på resten av tiden man hade ledig från skolan o problemen, fick jag ett meddelande från min fina mamma där hon frågade om jag ville förlja med och äta middag. 

Tack snälla mamma för räddningen, det va på tiden att du ställde upp lite utan att jag ens bett om hjälp, i alla fall inte i ord, inuti skriker jag varje dag efter dig. 

Men endå, jag är glad att jag har så lätt för att koppla ifrån saker, under tiden jag varit här med mamma har jag inte tänkt på något annat än att jag bara har FÖRBANNT ROLIGT. 

Tack snälla mamma för att du får mig att koppla av när allt är som jobbigast.

Alla problem gå alltid att lösa på ett eller ett annat sätt, även mina.

Allt som jag trode va värdefullt mellan mig och Lucas visade sig bara vara en bluff, han använde mig som sköld för att inte visa alla dåliga saker som han själv gjorde.

Dessutom var jag någon som han kunde utnyttja genom att slänga all sin skit på och ta ut all sin ilska på...  I stället för att ta hand om sina egna problem, så gav han mig fler.

En kille som han, som har fler problem än vad året har sekunder ska ingen behöva falla för, när man dessutom inte kan resa sig upp igen efteråt.

 

Jag får ofta höra sånt som, "du är stark" eller "du klarar det här"

men saken är den att jag vet inte om jag är så stark som alla säger att jag är, jag försöker men jag är inte det.

Jag vet vad  jag är, jag är sjukt förvirrad och det gör mig bara mindre stark. 

Men för varje person som säger att jag är stark  så tror jag på det mer, jag har slutat att lyssna på alla som ger mig  negativa komentarer och dåliga vibbar, för ingen kan göra mig till något om jag inte accepterar.

Det är inte rätt att trycka ner människor så pass att dom inte ens kan kliva ur sängen utan att det första dom tänker är "den här dagen kommer bli skit" 

Jag är stark på utsidan men på insidan skriker jag efter svar. 

En dusch var exakt vad jag behövde, tid att tänka. 

Nu har jag lättare att se allt klart, Oliver och Lucas.

Vrför ens försöka va deras vän, dom vill inte och då ska jag inte försöka längre, för det är inte upp till mig. Med tiden förstår dom vad dom har förlorat, det här har lärt mig mycket,

Att Lucas har tillgång till mitt lösenord på Facebook är inte bra och varje gång jag försöker byta, så hackar han sig bara in igen -.-

Han ör en ren idiot, vad såg jag i honom!? 

Jag borde ha lärt känna honom och inte hans skal innan jag blev tillsammans med honom. 

Ett år bortkastat på en idiot.

Jag har varit så blind... Jag har inte fattat att allt jag behöver finns här och har altid funnits här.

Hon har funnits vid min sida i vått och tort. ALLTID! 

Att vara sjuk gör bara dagarna längre, om man inte sover bort dom. 

Nu när mamma har fått jobb och alla andra är i skolan känns det ensamt att vara sjuk...

Jag har varit duktig i alla fall, jag har sortarat ALLA bilder och ALLA filmer på datan, så nu har jag mer plats för nya filmer och minnen. 

HOST HOST. vill inte va sjuk -.-

Att vara sjuk kanske inte va den lättaste lösningen på att komma ifrån problemen, när jag tänker efter så drar det nog bara till sig mer problem. 

Att ligga efter i skolan får nog inte mammas smilegropar att stiga så värst men om jag bara ska tänka på mig, så är det skönt att vara hemma. 

Snorig och jävlig i halsen är inte det bästa man kan va men men det är bättre än att sitta någon annan stans i världen och ha en hjärntumör. 

Förstå dom stackars liven som bara sitter där o inget kan göra, jag kan i alla fall dämpa det med alvedon och halstabletter. 

Över lag kanske lite mer sömn kan klara upp det lite i huvudet för att jag ska kunna se och lista ut vad mitt nästa steg är, just nu kan jag ta ett steg åt vilket håll som helst för jag har blivit knuffad bort från min verklighet och just nu vill jag bara hitta tillbaka till rätt spår för att kunna lösa problemen som uppstår hela tiden i mitt liv. 

Helt sjukt hur jag kan dra till mig så mycket uppmärksamhet genom att göra misstag, misstag som jag igentligen inte ville göra. 

Om jag bara kunde så skulle jag ändra på allt men hur ska jag kunna ändra på något som så många redan är inblandade i?

Jag är tvungen att fatta ett stort beslut, ett beslut som jag inte måste göra men som jag vill göra. 

Antingen får jag gå vidare, eller så stannar jag kvar i hopp om att få tillbaka Oliver, föresten, nu när jag tänker efter kanske jag inte har något beslut att fatta. 

Oliver pratar inte med mig och det får mig att undra, gjorde jag fel som blev tillsammans med honom från första början?

Lucas kanske är lite speciell me vem är inte det, jag behöver tid att tänka innan jag ska ge ut alla svar, för ärligt, jag vet inte vad svaren är. 

Vet inte vad som är jobbigast, att inte va hos Lucas eller att inte ha en mobil så jag kan få tag på honom, Alla vill veta när jag ska få en ny mobil, men hur ska dom kunna få reda på det om inte ens jag vet det. 

Det kanske finns en bra anledning till att min mobil gick sönder, det kanske är dags att spendera lite tid med kvinnan som skapat mig. 

Koppla ifrån, koppla av.

Jag måste erkänna att jag är nöjd med hur allt har påverkat mig, och kanske är det bäst så. 

Jag har gått från "Tjejen som är player" till "Tjejen som är trogen" och det är ett stort framsteg, och i mitt fall så ger  det mig störe chans att kunna skaffa nya vänner. Jag är glad över att alt har hänt. Mindre glad över det som inte hänt, mamma har fortfarande inte hittat något jobb, vilket gör att hon är hemma och klagar på att jag hela tiden är borta och inte planerar. Det enda som behöver planeras här är vad jag ska ha för kläder till skolan imorgon. 

Sängen ser frukansvärt inbjudande ut, men jag ska nog lyssna på magen nu istället för mina ögon. 

Jag är hungrig.

Det är helt uppenbart att jag inte behöver oroa mig för Teea, Lucas har ju förklarat hur det låg till och jag kan inte göra något annat än att bara lita på honom.

Men det är ju helt självklart att jag är orolig, jag behöver bli lite uppdaterad om vad som händer, både i livet och vilket avsnitt av Degrassi som går på TV. 

Men att behålla lugnet är det enkla, det är att försöka hålla leéndet uppe som är det svåra. 

Om man kunde spola tillbaka tiden skulle jag nog göra det NU. 

Vill tillbaka in i duschen! 

Men min mage vill visst något annat, det enda den skriker om är glass, och jag tycker inte ens om glass. 

Är det normalt att magen inte lyssnar på hjärnan? Eller är det bara jag som inte vet hur man hanterar en kropp?! 

Vad det än är, så vet jag att jag inte kommer äta glass, jag låter nog den tanken hänga kvar! Men vad jag inte tänker låta hänga kvar är min underbara tröja... Jag fryser.